Västergötland har, liksom de angränsande landskapen Småland och Halland, ett lejon som vapenbild. Orsaken är inte klarlagd: en tänkbar anknytning finns till Folkungaättens vapenbild (”folkungalejonet”), vilken Olaus Magnus på sin karta över Sverige satte som symbol för hela Götaland. Redan på 1200-talet hade marsken Torgils Knutsson i Västergötland ett diagonaldelat lejonvapen.

Naturlandskap
     Västergötland är topografiskt sett ett rikt skiftande landskap som i stort sett består av en höglänt del i söder och öster, som tillhör Sydsvenska höglandet och dess utlöpare samt ett lågt och flackt område i nordväst som ingår i Mellansvenska sänkan. Berggrunden är till övervägande delen urberg, främst gnejs. I norr finns väl avgränsade partier med sedimentära bergarter t.ex. lerskiffer, kalksten, alunskiffer och sandsten.
    Höglandet kulminerar öster om Ulricehamn där Galtåsen, 362 m.ö.h. utgör landskapets högsta punkt, men även i trakten av Borås finns höjder som överstiger 300 m.ö.h. Sydvästra delen har utpräglade dalar och platåer med höjder på 200-300 m.ö.h. och med höjdskillnader på 100-150 m.
    De största vattendragen är Ätran, Viskan och Säveån som rinner mot sydväst i djupt nedskurna dalar och mynnar i Kattegatt. Ett flertal sprickdalssjöar, som Åsunden, Lygnern, Öresjön och Fegen, ingår i ett system av förkastningar. En liknande relief utmärker trakten kring Tiveden i nordöst med höjder på 200-240 m.ö.h. Här märks sjöarna Skagen, Unden och Viken. Största vattendraget är Göta älv, avlopp för Vänern och gräns mot Bohuslän.
    Landskapets andra stora landsformsregion är Västgötaslätten som utbreder sig söder om Vänern. Vissa delar därav, som Vara- och Skaraslätten, är synnerligen jämna, höjdskillnaderna är mindre än 10 m. De plana området var havsbotten efter det att inlandsisen smälte bort och är täckt av tjocka lager lera. Över slätten rinner åar som börjar på höglandets norra sida och faller ut i Vänern, t.ex. Nossan, Lidan och Tidan.
    En tredje relieftyp, med en mycket karakteristisk profil, är platåbergen eller Västgötabergen. De är längst i väster vid Vänern Halleberg, Hunneberg och Kinnekulle. De övriga ingår i ett triangelformat område. Begränsat av förkastningar, nämligen Billingen väster om Skövde, Mösseberg och Ålleberg vid Falköping samt Varvsberget, Gerumsberget och Plantaberget mellan Falköping och Tidaholm.

Klimat
    Västergötland har fuktigt klimat med en årsnederbörd av 900 mm i väster och 600 mm på slätten. Höglandet är mer kontinentalt med en medeltemperatur för januari av -4°C, medan den är -1°C längst i väster och för juli 15 resp. 17°C.

Kulturlandskapet
     Västergötland har ett rikt och varierat odlingslandskap och innehåller flera regioner med karaktäristiska särdrag. Falbygden runt Falköping och dess kringliggande platåberg har ett för Sverige helt unikt odlingslandskap, där de sedimentära berggrunden på ett avgörande sätt präglas såväl bebyggelselokalisering som markanvändning.
    Den äldre bebyggelsen ligger generellt lågt i s.k. däldbyar, oregelbundet grupperad runt ett vattendrag, medan åkermarken söker sig till terrängens något högre delar. Inom denna geologiskt sett homogena landskapsregionen existerar två skilda typer av historisk bebyggelseform.
    Väster om Falköping dominerar sedan länge ensamgårdar och mindre byklungor; åkern låg här i ensäde före de stora omvandlingarna under 1700- och 1800-talen, och bebyggelsen kunde ligga utplacerad längs stora, sammanhängande inägoområden. I östra Falbygden däremot förekommer fortfarande större koncentrerade byar, som fått sin karaktär i äldre tid genom åkermarkens indelning i tre gärden som en anpassning till tresäde.
    Odlingslandskapet på Vänerslättens sedimentområden har utvecklats efter två skilda linjer. Skara-Varaslätten dominerades före 1700- och 1800-talens uppodling av koncentrerade byar som med förhållandevis begränsad åkermark låg som små öar i en stor, öppen och hedartad betes- och slåttermark. Under 1800-talet utvecklades detta bl.a. genom den omfattande havreodlingen till dagens helåkerslandskap. På Vadsboslätten norr därom är landskapet mera typiskt mellansvenskt med mindre byar, som före 1700- och 1800-talens omvandlingar hade åkermark i två- eller tresäde.
    En klar skiljelinje går mellan det skogrika södra Västergötland (som till största delen inte varit täckt av havet efter det att den senast inlandsisen smält undan) och det norra Västergötland, den mer slättbetonade Skaraborgsdelen av landskapet. I söder ligger åkermarken ofta på de olika morånformationernas krön, och den äldre bebyggelsen återfinns lite nedanför krönen.
    Åkern utnyttjades förut i ensäde. Även om ensamgårdar dominerar bilden så förekommer här också ett antal stora, löst grupperade byar, där åkern förr var tegskiftad. Nyare undersökningar har visat att denna tegblandning kan härledas ända till järnåldern.

Förhistoria
     Västergötland har c:a 32.000 bevarade forntida lämningar, huvudsakligen i inlandet. Fornlämningarna är p.g.a. landskapets starkt varierande förutsättningar för bebyggelse och försörjning ojämnt spridda. Många har dessutom odlats bort.
    Äldre stenålderns fångstkultur är bäst känd i kulturområdet, längs Göta älv och vid insjöar som Mjörn och Hornborgasjön. Boplatser från tiden 8000-4000 f.Kr. finns i tre tidshorisonter; den äldsta vid kusten, den andra (s.k. sandarnakultur) både vid kusten och insjöarna och den tredje, lihultskulturen, dessutom spridd till övre älvdalen och området vid Vänern. Stora boplatser där mycket små stenredskap, mikroliter, använts finns bl.a. längs Göta älvdal.

Sparlösastenen. Foto: Gustaf Ewald.

    Under yngre stenåldern uppträdde en bondekultur med centrum i Falbygden, där små ytor odlades intensivt. Talrika fynd av yxor och boplatser från denna period har också gjorts på lerslätterna i Skaraborg och kring övre Ätran. I Falbygden uppfördes ca 3000 f.Kr. omkring 250 gånggrifter. Dessa kollektiva stenkammargravar, vilka speglar en utvecklad social organisation, präglar ännu området. I västra Västergötland finns också gropkeramiska fångstboplatser, och enstaka gravar tillhörande stridsyxekulturen förekommer. Från senneolitikum (om-kring 2000 f.Kr.) härrör landskapets ca 400 hällkistor, vilka liksom fynd av dolkar och skäror av flinta samt skafthålsyxor har en vid spridning, ofta utanför nuvarande bygd.
    Under bronsåldern anlades enstaka högar av sydskandinavisk typ, bl.a. längs Säveån och övre Nossan, liksom stensättningar med rika gravfynd inom silurområdet. Rösegravar är vanliga i en stor del av landskapet, men med särskilt stark koncentration på höglandet i Kind, där extensivt jordbruk bedrevs. Flera märkliga depåfynd har nedlagts som smidesförråd eller offer, särskilt under yngre bronsåldern. I landskapet finns ca 40 hällristningar och över 1400 ristningar med enbart skålgropar; de senare också gravar från sten- och järnåldern.
    Under äldre järnåldern anlades på lerslätterna gravfält med urngravar under århundraderna f.Kr,; de är osedvanligt heltäckande vad gäller de gravlagdas ålder och kön. Under romersk järnålder (Kr.f. – 400 e.Kr.) jordades döda med rikt, ofta importerat gravgods i stora, väl konstruerade stensättningar, främst i Falbygden. De över 500 mindre gravfälten och spridda domarringarna från denna tid innehåller vanligen enkla brandgravar. Samtida boplatser är dock föga kända. Landskapets 40 fornborgar är odaterade men kan tillhöra mellersta järnåldern.
    Västergötlands gravar från yngre järnåldern ligger inom ca 440 höggravfält. Stora sådana förekommer t.ex. i Dimbo, men flertalet är små och många byar i fullåkersbygderna saknar gravfält. Bortodling av sådana är den främsta orsaken till att Västergötland har färre fornlämningar än jämförbara landskap, och bebyggelsen i centralbygderna torde ändå ha lång kontinuitet. Från vikingatiden är enkla brandgravar det normala, men enstaka kammargravar är också kända. Ett tiotal storhögar finns i Skalunda och Larv och några monumentala skeppssättningar t.ex. vid Askeberga bör tillhöra järnåldern.
    Många skattfynd av högsta klass från järnåldern bl.a. Vittene och särskilt guldhalskragarna från folkvandringstiden och Timboholmsfyndet har gjorts i Västergötland. Landskapets ca 150 runstenar finns främst i Skaraborg och i övre Ätradalen; av särskilt intresse är Sparlösastenen. Fossil åkermark förekommer på många håll, rikligast på höglandet. De kan dateras till äldre järnåldern, dels till vikingatid och äldre medeltid. Från samma period härrör slagg och blästerugnar från lågteknisk järnhantering.

Historia
     Landskapets gränser är i huvudsak naturligt givna av de stora skogspartierna i söder, öster och norr (Tiveden) och de stora sjöarna Vänern och Vättern. På Vänerns västra sida ansluter dock Dalboslätten naturligt till de västgötska slättbygderna, vilket väl är förklaringen till att Dal (Dalsland) fram till 1500-talets början tycks ha räknats som en del av Västergötland. Under tidig medeltid nådde landskapsgränsen inte Kattegatt, först vid 1200-talets mitt blev Utlanden, dvs. Askim, Vättle och Sävedalens härader, svenska.
    Västergötland kristnades tidigt, kanske först av de landskap som kam att bilda Sverige. Någon enskild missionär är dock inte känd, förutom att den engelske biskopen Sigfrid, som verkade i Växjö, enligt legenden skall ha döpt Olof Skötkonung i Husaby källa i början av 1000-talet. Redan vid 1000-talets mitt hade kristnandet nått dithän att ett västgötskt stift, Sveriges äldsta och även omfattande nuv. Dalsland och Värmland, kund upprättas med en domkyrka i Skara som centrum (möjligen en kort tid föregången av Husaby). Ett annat tecken på landskapets tidiga kristnande är att kyrkorna i de centrala delarna av Västergötland ligger tätt och att socknarna därför är efter svenska förhållanden ovanligt små. Omkring 1150 grundades Varnhems kloster av cisterciensmunkar från Alvastra. Gudhem, ett före 1175 grundat nunnekloster, amslöts senare till cisterciensorden. Omkring 1240 tillkom dessutom tre tiggarbrödrakonvent: dominikaner i Skara (1239) och Lödöse (1243) och franciskaner i Skara (1242). Under –1400-talet tillkom ännu ett franciskankonvent, nu i Nya Lödöse (efter 1473).

Ruinen av Husaby biskopsborg. Tecknaren okänd.

    Landskapet hade långt in i medeltiden en relativt självständig ställning både politiskt och kulturellt, vilket förstärktes av dess egenskap av gränslandskap med livaktiga handelsförbindelser med de danska städerna längs Kattegatt. Att Västergötland också hade stor betydelse i rikspolitiken framgår av att två av de tre tidigmedeltida kungaätterna hade sina rötter i Västergötland, nämligen Stenkilska och Erikska ätten. Landskapets stormannaklass var talrik och spelade under medeltidens senare del en avsevärd politisk roll. Några av dess ledande medlemmar bl.a. Ture Jönsson (Tre Rosor) deltog i Västgötaherrarnas uppror mot Gustav Vasa 1529.
    Västergötland hade under medeltiden endast två städer av betydelse: stiftsstaden Skara, som fått stadskaraktär senast under 1100-talet, och Lödöse, den mot Västeuropa vända handelsstaden, ett stycke innanför Göta älvs mynning. Lödöse, som nämns första gången 1151, ersattes på riksrådets befallning 1473 av en ny stadsanläggning närmare havet, Nya Lödöse, men den gamla staden förlorade sina privilegier definitivt först 1646. Övriga medeltidsstäder var alla små och relativt sena: Falköping (1300-talets slut), Hjo (nämnt 1413<9 Skövde (nämnt 1413), Lidköping (stadsprivilegier 1446) och Bogesund (före 1471, från 1741 kallat Ulricehamn .
    I judiciella hänseende bildade Västergötland under medeltiden en lagsaga där även det senare självständiga landskapet Dalsland och Mo härad i Småland ingick. Lagsagans egen lag, Västgötalagen, är känd i både en äldre och en yngre version. Under 1300-talet och första hälften av 1400-talet var Västergötland administrativt uppdelat i ett betydande antal borglän under bl.a. Lödöse, efterträtt av Lindholmen och omkring 1370 av Älvsborg vid Göta älvs mynning, Opensten i gränstrakterna mot Småland, Öresten i gränstrakterna mot Halland, Axvall nära Skara och Dalaborg i nuvarande Dalsland. Under Engelbrektsupproret på 1430-talet och 1460-talets unionsstrider förstördes huvuddelen av borgarna, och vid medeltidens slut var endast Älvsborg och Öresten ännu i bruk. Av dem behöll endast Älvsborg strategisk betydelse under 1500- och 1600-talen.
    Under Gustav Vasa blev Västergötland ett enhetligt ståthållardöme, men i samband med 1630-talets länsreform delades landskapet i Vänersborgs län i söder, med resistens i Vänersborg, och i Skaraborgs län i norr, med residens först i Skara och från 1660 i Mariestad. Genom att Västergötland låg i skärningspunkten Danmark-Sverige-Norge kom särskilt de delar som låg närmast riksgränserna att återkommande dras in i de väpnade konflikterna mellan länderna. Särskilt svårt härjat blev gränsområdet mot Halland (Marks och Kind Härader) under nordiska sjuårskriget (1563-70) med en omfattande ödeläggande till följd.
    Vid 1500-talets mitt var antalet hemman i Västergötland ca 11.300; av dem var 29% i självägande bönders ägo, medan 40% ägdes av frälsemän och 8% av kronan; 23% av hemmanen var kyrkojord, som efter reformationen till större delen disponerades av kronan. Under 1600-talet växte adelns andel av jorden väsentligt, främst genom stora kungliga donationer, inklusive utdelandet av grev- och friherreskap, av vilka det mest kända är det De la Gardieska grevskapet Läckö. Under 1800- och 1900-talen inleddes en betydande industrialisering i framför allt de västra och södra delarna av landskapet. Jordbruket koncentrerades till de stora slättbygderna i landskapets centrala delar. De många storgodsen återfinns huvudsakligen i övergångszonerna mellan slättbygd och skogsbygd.
    Sedan medeltiden har Västergötland upplevt två stadsgrundningsperioder, den ena under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, den andra under 1900-talets början. Den första, som härrör från att handelsplatser i landskapet anlagts tätare, omfattade Mariestad (1583), Göteborg (1619-21), Alingsås (1619) och Borås (1621). Mariestad var centralort i den del av landskapet som tillhörde hertig Karl (senare Karl IX) och var 1584-1647 säte för den superintendent som förestod det stift som Värmland jämte Vadsbo och Valle härader utgjorde 1581-1647. Den andra perioden, en följd av industrialiseringen, inbegrep Tidaholm (1910), Trollhättan (1916) och Mölndal (1922).

Näringsliv
    Västergötland blev tidigt befolkat, vilket de ovanligt talrika fornlämningarna bär vittne om. Västergötland blev också ett centrum för de västsvenska landskapen när det gällde att hävda deras intressen mot Svealand. Basen för denna position var en rik jordbruksbygd, där Västgötaslätten haft rollen som ett av landets främsta odlingsområden. Efter skifterörelsen på 1800-talet expanderade framför allt havreodlingen med en mycket omfattande export till Storbritannien. Havreodlingen är fortfarande betydelsefull, även om animalieproduktionen under 1900-talet fått allt större betydelse. Västergötland har varit landets främsta producent av ost. Starkt rationaliserat har jordbruket även under hela 1900-talet spelat en framträdande roll i landskapets näringsliv.

Jordbruk från Medelplana. Tecknare: Fritz von Dardel.

    Den industriella utvecklingen har varit mångskiftande, men givetvis har inflytandet från Göteborg som mångfasetterad och tung industristad samt utskeppningshamn haft stor betydelse vid bedömningar av landskapets näringsliv. Å andra sidan har industrin varit svagare utvecklad i Skaraborgs jordbruksbygder. Stora industrier har även växt fram kring Trollhättefallen. Förekomsten av kalksten och alunskiffer i Billingen och Kinnekulle blev basen för en mineralindustri, bl.a. i Skövde, där också verkstadsindustrin i form av Volvo Penta fått ett viktigt fäste.
    I Sjuhäradsbygden, med Borås som centrum, idkades hemslöjd för avsalu, varur sprang en gårdfarihandel som ombesörjdes av s.k. knallar. Sjuhäradsbygden blev under 1800-talet ett viktigt centrum för textilindustri, särskilt bomullsindustri; vid Rydboholm söder om Borås uppfördes Sveriges första mekaniska bomullsväveri.

Konst
    Från äldre medeltid finns talrika ornerade och bildförsedda dopfuntar i romansk stil, och kyrkor som Forshem, Skälvum och Hörja bevarar även byggnadsanknuten stenskulptur. Romanska gravmonument som de två gravtumborna i Husaby samt många stavkorshällar och liljestenar är en annan viktig föremålskategori. Antemensalet från Broddetorps kyrka från 1100-talets mitt är ett unikt exempel på romansk reliefkonst i metall.
    Under gotiken, då Skara domkyrka byggdes om och till i fransk-gotisk stil, kom också träskulpturen och den med denna sammanhängande måleriet att spela en viktig roll. Av medeltida muralmåleri är endast obetydliga rester bevarade.
    Profan inredning och bildkonst från renässans och barock i rikt mått i bl.a. Torpa stenhus och Läckö slott; de senare blev under Magnus Gabriel de la Gardies tid på 1600-talet ett viktigt konstcentrum i norra Västergötland. Den treskeppiga träkyrkan i Habo bevarar en sällsynt omfattande ensemble av efterreformatoriskt kyrkomåleri i lantlig barockstil från 1740-talet.

Skara domkyrka 1894. Foto: Ludwig Ericsson.

    Med industrialismen framträdde en ny typ av konstbeställare och konstköpare, till en början förmögna borgare och företagare, och under 1900-talet allt mer offentliga inköpare som museer och konstföreningar, kommuner och landsting. Västergötlands museum i Skara invigdes 1919, och 1924 arrangerades i Skara den första västgötska utställningen av konst och konsthantverk.
    I södra Västergötland blev Borås och Sjuhäradsbygdens konstförening, grundad 1934, en motor i konstlivet, och en lokal, koloristisk skola av stor regional betydelse utvecklades i Borås från 1920-talet och framåt med Manfred Flyckt, Hans Strålin och Sven Grandin som de främsta namnen och med Bengt Crantz som det mest betydande namnet i nästa generation.
    Göta Älvdalens konstförening, grundad 1944, fick en liknande betydelse för konstlivet i nordvästra Västergötland med Trollhättan och Vänersborg som centra. De två viktigaste konstmuseerna är Borås Konstmuseum grundat 1934 och sedan 1975 inrymt i det nya kulturhuset, och Skövde Konstmuseum, det senare från 1964 en konsthall i kulturhuset Oden men 1995 utvidgat till regionalt konstmuseum.
    Med torgbrunnarna i Skara (1939) och Borås (1940) av Nils Sjögren gjorde den nutida offentliga konsten sitt intåg i Städernas mitt. Ett framstående exempel på en modern offentlig byggnad med omfattande konstnärlig utsmyckning är Borås Stadshus från 1956-57, och av nutida kyrklig konst kan särskilt nämnas Bo Beskows glasmålningar i Skara domkyrka (1949-75) och den omfattande utsmyckningen av Gustav Adolfskyrkan i Borås i början av 1950-talet med verk av bl.a. Per Siegård, Christian Berg och Liss Eriksson.

Arkitektur
    I Västergötlands äldre folkliga arkitektur var träbyggnadskonsten helt dominerande och timringstekniken i princip allenarådande. Tvärs genom landskapet går den nordiska utbredningsgränsen för det sydgotiska huset, en ålderdomlig hustyp som det idag bara finns 15 kända byggnader kvar av i Västergötland.
    Sverige enda bevarade stavkyrka är belägen i Hedared. Inom kyrkobyggandet blev dock sten det mest framträdande byggnadsmaterialet redan under tidig medeltid. Även adeln byggde i sten. Till Västergötlands äldsta och mest intressanta stenbyggnader hör Varnhems kloster, Skara domkyrka, Torpa stenhus med inredning från 1600-talet samt Läckö slott, vilket på 1600-talet omgestaltades av Magnus Gabriel de la Gardie till ett av landets förnämsta privatpalats.
    På 1700-talet började det bli allmänt bruk att sätta bräder på timmerfasaderna, och den svenska panelarkitekturen utvecklades i snabb takt. I Västergötland finns många trästäder, bl.a. Hjo, Lidköping och Alingsås. Landets första finbladiga såg anlades 1738 i Lilla Edet vid Göta älv. Arkitekt Charles Emil Löfvenskiöld (1810-88), verksam i Västergötland, insåg sågverksteknikens möjligheter och ritade typhus för att inspirera bl.a. lantmän.
    Omkring sekelskiftet 1900 uppfördes en mängd nya institutionsbyggnader och fabriksbyggnader i Västergötland, varav några ritades av dåtidens ledande arkitekter, däribland stadsbiblioteket i Skara(1857, J.F. Åbom) och riksbankshuset i Mariestad och Vänersborg (ca 1900, F.G.A. Dahl).
    I Trollhättan var Erik Josephson arkitekt vid det stora kanal- och kraftverksprojektet 1906-21, och i Borås ritades rådhuset (1906-10) av Ivan Tengbom och Ernst Torulf; den sistnämnde ritade också barnhus i Skara, Ulricehamn och Falköping. Erik Hahr ritade kraftverket i Lilla Edet på 1920-talet och Hojumstationen i Trollhättan tjugo år senare. Av senare arkitektur i Västergötland märks bl.a. Hestra parkstad i Borås (1992).

Folkkultur
    Västergötland har i hög grad präglats av sitt läge som gränsbygd till de danska och norska provinserna Halland och Bohuslän. Handelsförbindelserna har varit täta, inte minst via Götaälvs dalgång liksom utmed Viskans och Ätrans dalgångar. Också Vänern har fungerat som en förbindelselänk mellan Västergötland och Värmland och Dalsland, medan däremot Vättern många gånger utgjort en barriär mot inflytande österifrån.

Motiv från Hunneberg. Tecknare: Gustaf Silfverstråle. Foto: Nordiska Museet.

    Att landskapet varit utsatt för impulser från mänga olika håll har inneburit att det i stor utsträckning varit ett innovationsområde, där nyheter tidigt vunnit insteg. Många ålderdomliga inslag upphörde tidigare i Västergötland än i omgivande landskap. Som exempel kan bruket av folkdräkter nämnas.
    När det gäller många kulturyttringar visar Västsverige en enhetlighet som klart skiljer regionen från övriga Sverige. Hit hör exempelvis bruket att tända eldar vid påsk liksom luciatraditionen. Den första lucian i den form vi känner henne, uppträdde på en herrgård i Västergötland 1764. Vad den materiella kulturen beträffar brukar den uppsvängda spiskåpan och havrebrödet lyftas fram som typiska för landskapet.
    Västergötland ingår också som en del i ett större västsvenskt kulturområde som i norr begränsas av Tiveden och i öster sträcker sig över stora delar av Småland, ända fram till Östersjökusten. Detta västsvenska område skiljer sig från övriga Sverige genom bl.a. högre inomäktenskaplig fruktsamhet och lägre självmordsfrekvens.
    Näringsgeografiskt har den västgötska folkkulturen präglats av å ena sidan de rika jordbruksbygderna med deras stora slätter i norra Skaraborg, å andra sidan det betydligt magrare Sjuhäradsbygden i sydväst. Med stöd av särskilda handelsprivilegier utvecklades här tidigt en rik hemslöjd, från början huvudsakligen inriktad på trä och smide, senare på den textila slöjden. Denna dravs till enbörjan som förlagsverksamhet men övergick under 1800-talet i en framgångsrik textilindustri, en utveckling som bröts först med tekokrisen under 1970-talet.
    En tidig nedtecknare av folkvisor, sagor och sägner var västgöten A.A Afzelius, som tillsammans med E.G. Geijer gav ut ”Svenska folkvisor från forntiden” (1-3, 1814-16) och lite senare ”Svenska folkets sagohävder” (1-11, 1839-70). I dessa skrifter utgör det västgötska traditionsmaterialet en viktig del.

Västergötland i litteraturen
    Linnés beskrivning av sen resa i Västergötland 1746 får betecknas som upptakten till litteraturen om Västergötland. Johan Runius och J.H. Kellgren var båda Skaradjäknar, som lämnade sin västgötska prästhem för att slå sig fram på egen hand.
    Mer bofasta i Västergötland var Sophia von Knorring och Wilhelm von Braun; den förra skriv bl.a. ”Torparen och hans omgifning” (1848), medan den senare blev populär genom satirisk vers, som drev med adel och militär. Gunnar Wennerberg var född i Västergötland och studerade i Uppsala, där han började skriva ”Gluntarna# (1849.51), romantisk-komiska duetter som studentlivet. Flertalet gluntar skrevs dock i Västergötland; när Wennerberg återvänt för att bli lektor i Skara.
    Västergötlands främste författare under 1900-talet var Birger Sjöberg, född och uppväxt i Vänersborg, därefter journalist i Helsingborg. Han fick ett starkt genombrott med ”Fridas bok” (1922), där Vänersborg i ord och toner skildras som den charmfulla idyllen ”Lilla Paris”, kom sedan med romanen ”Kvartetten som sprängdes” (1924) i Dickens anda av realism och humor samt slutligen med diktsamlingen ”Kriser och kransar” (1926), där idyllen bröts till ett helt annat och fränare tonläge.
    Något besläktad med ”Lilla Paris” är Grönköping, belägen mellan Skövde och Hjo, introducerad med Grönköpings Veckoblad i Söndags-Nisse av Hasse Z. 1902. Veckobladet blev självständigt 1916 och fick en glansperiod åren 1925-36, då västgöten Nils Hasselskog prånglade bladet. Hugo Swensson var adjunkt i Skara och skrev fina skildringar från skolans värld. Två lyriker med barndom i Västergötland var Johannes Edfelt och Olof Lagercrantz. Populära prosaförfattare från landskapet är Anna Edlund-Hansson, Gunnar Falkås, John Rumenius, Birgit Sparre och Sixten Bengtsson.
    Lyriker och 40-talist var Stig Carlson. Stig Claesson, signaturen Slas, är stockholmare men har på somrarna bott i norra Kind, den glesbygd han skriver om bl.a. i romanen ”Vem älskar Yngve Frej?” (1968). Jan Mårtenson är en poet från Tidaholm. Andra författare med anknytning till Västergötland är Ove Allansson, Lennart Dahl, Anita Gustavsson och Hans Peterson.

Denna text är hämtad ur Nationalencyklopedien. Bilderna kommer från bildarkivet i Västergötlands museums databas.